Sagan om Rindi och Aralias stulna sköld

Författare: Ylva Hällen. Illustration: Johan Egerkrans

Det gör mig glad att du har kommit hit, till just min stad, just nu. Jag hoppas att du, oavsett om du är människa eller väsen, kan tänka dig att hjälpa mig. Det är så att något stort och viktigt gick sönder här för en tid sen. Något som måste lagas för att världen ska bli hel igen. Jag vill börja med att berätta vad som hände den där sommaren, för där finns ledtrådarna till hur vi ska kunna ställa allt till rätta. Det kommer kanske låta som en saga, men den är sann. Det vet jag, och du kommer att förstå varför.

Sagan om Rindi och Aralias stulna sköld 

Rindi hette från början Räv. Det var hennes mamma som gav henne det namnet.

– Min flicka ska bli snabb och listig som en räv och klara sig undan alla faror, sa hon och lyfte sin dotter mot himlen.

Kort därefter dog Rävs mamma. De var fattiga och hon hade varit sjuk en tid. Räv växte upp med sin pappa och storebror Björn, på en gård strax utanför Visby. Men redan när hon var elva år skulle hon bli lämnad helt ensam.

Året var 1361. Korparnas år, brukar jag tänka. Det var då de kom flygande över havet till vår stad. Lukten av blod ledde dem hit. 

– De är här nu, sa pappa, och Räv visste vad det betydde. 

De hade pratat om skeppen som närmade sig i fjärran. Det var fienden som kom för att invadera Gotland. Nu hördes kyrkklockorna ringa och Räv förstod att både pappa och storebror var tvungna att ge sig av. De skulle till ringmuren för att försvara ön, tillsammans med alla andra bönder. När det bankade på dörren sa pappa åt Räv att gömma sig. 

– Ta med dig Skatte, sa han. Han kommer hjälpa dig att hitta sånt du behöver. Det vet du.

Rävs pappa hade räddat en övergiven skatunge några år tidigare. Räv döpte skatungen till Skatte och nu var han en i familjen. Rävs storebror sa att Skatte hade magiska krafter och det trodde Räv också. 

Illustration: Johan Egerkrans

Räv kramade pappa det hårdaste hon kunde.

– Jag älskar dig pappa, viskade hon.

När soldaterna kom kröp hon in under sängen och gömde sig. Genom den öppna dörren, såg hon att det var bönderna från gårdarna runt omkring som stod därute.

– Alla ska med! hojtade en av dem.

– Vi är bara två här, hörde hon pappa säga, innan dörren gick igen bakom honom.

När Räv var säker på att de försvunnit, torkade hon sina tårar, tog Skatte med sig och lämnade gården. Hon ville inte bo kvar där alldeles ensam.

Del 2

Räv och Skatte skyndade sig hela vägen till Visby och lyckades ta sig in i staden och bort till ringmuren för att se vad som hände. Det hon såg genom gluggen skulle hon aldrig glömma. Det var krig. Soldater slogs och högg med svärd och dödade varandra. Det var blod överallt. Räv tog Skatte under manteln och lovade sig själv att aldrig kriga i hela sitt liv. Hon sprang med bultande hjärta nerför kullerstensgränderna, bort från de rasande striderna. 

Det var tur att det var sommar så att Räv och Skatte slapp frysa ihjäl. Och tack vare sitt mästerliga samarbete kunde de äta sig mätta, nästan varje dag. Skatte var magiskt bra på att hitta allt som glimmar. Mynt till exempel, och halsband och andra smycken som var värda pengar. Och Räv var ju både snabb och listig, så tillsammans blev de skickliga överlevnadstjuvar. 

En stjärnklar kväll när Räv och Skatte sökte efter en säker plats att sova på, blev de vittnen till något otroligt. Det var i närheten av Sankta Karins kloster. Räv stannade till när hon fick syn på ett mystiskt ljus. Det var en liten, fladdrande ljuslåga som irrade runt i gräset en bit ifrån dem. 

– Ett irrbloss! utbrast Räv. 

Hennes pappa hade berättat att irrbloss, det var döda själar. Snart dök en till ljuslåga upp, och en till. Tänk om de var offer från striderna utanför muren, tänkte Räv. De små irrblossen blev bara fler och fler och sökte sig till varandra. De dansade runt, runt och bildade en lysande ring i gräset, och plötsligt slog en ljuspelare upp mot himlen. Alltihop gick mycket fort. På några ögonblick var det över. Irrblossen och ljuset var borta och i deras ställe fanns en öppning i marken. 

Räv smög fram för att titta närmare. Öppningen påminde om brunnen hemma på gården, fast den var större och saknade kar. Räv kikade försiktigt ner. 

Hon hade aldrig sett något så sagolikt. Rymdens alla stjärnor speglades i det bottenlösa mörkret. Eller var det irrbloss? 

– En brunn till evigheten! viskade hon till Skatte. 

I nästa stund kastades något över dem och de föll bakåt i gräset. 

– Aj! Släpp! 

Räv protesterade högljutt och slet och drog i nätet de fångats i. Nätet var vävt av silkestunna rötter, men ändå omöjligt att riva sönder. 

– Shhh! viskade en ljus röst. Vi vill er inget illa.

Illustration: Johan Egerkrans


Räv stannade upp och genom det skira nätet såg hon två skepnader. De såg inte ut att vara mycket äldre än hon själv, men de var inte människor. Räv tänkte först att de var änglar, för kläderna de bar var alldeles vita, men när de böjde sig över henne såg hon deras långa och spetsiga öron. 

– Snälla, säg inte till nån att vi är här, bad de. 


Här slutar andra delen av berättelsen. Följ med i den läskiga och spännande fortsättningen vi publicerar här, fram till Medeltidsveckan 7-14 augusti 2022.