Författare: Ylva Hällen. Illustration: Johan Egerkrans
Det gör mig glad att du har kommit hit, till just min stad, just nu. Jag hoppas att du, oavsett om du är människa eller väsen, kan tänka dig att hjälpa mig. Det är så att något stort och viktigt gick sönder här för en tid sen. Något som måste lagas för att världen ska bli hel igen. Jag vill börja med att berätta vad som hände den där sommaren, för där finns ledtrådarna till hur vi ska kunna ställa allt till rätta. Det kommer kanske låta som en saga, men den är sann. Det vet jag, och du kommer att förstå varför.
Rindi hette från början Räv. Det var hennes mamma som gav henne det namnet.
– Min flicka ska bli snabb och listig som en räv och klara sig undan alla faror, sa hon och lyfte sin dotter mot himlen.
Kort därefter dog Rävs mamma. De var fattiga och hon hade varit sjuk en tid. Räv växte upp med sin pappa och storebror Björn, på en gård strax utanför Visby. Men redan när hon var elva år skulle hon bli lämnad helt ensam.
Året var 1361. Korparnas år, brukar jag tänka. Det var då de kom flygande över havet till vår stad. Lukten av blod ledde dem hit.
– De är här nu, sa pappa, och Räv visste vad det betydde.
De hade pratat om skeppen som närmade sig i fjärran. Det var fienden som kom för att invadera Gotland. Nu hördes kyrkklockorna ringa och Räv förstod att både pappa och storebror var tvungna att ge sig av. De skulle till ringmuren för att försvara ön, tillsammans med alla andra bönder. När det bankade på dörren sa pappa åt Räv att gömma sig.
– Ta med dig Skatte, sa han. Han kommer hjälpa dig att hitta sånt du behöver. Det vet du.
Rävs pappa hade räddat en övergiven skatunge några år tidigare. Räv döpte skatungen till Skatte och nu var han en i familjen. Rävs storebror sa att Skatte hade magiska krafter och det trodde Räv också.
Räv kramade pappa det hårdaste hon kunde.
– Jag älskar dig pappa, viskade hon.
När soldaterna kom kröp hon in under sängen och gömde sig. Genom den öppna dörren, såg hon att det var bönderna från gårdarna runt omkring som stod därute.
– Alla ska med! hojtade en av dem.
– Vi är bara två här, hörde hon pappa säga, innan dörren gick igen bakom honom.
När Räv var säker på att de försvunnit, torkade hon sina tårar, tog Skatte med sig och lämnade gården. Hon ville inte bo kvar där alldeles ensam.
Del 2
Räv och Skatte skyndade sig hela vägen till Visby och lyckades ta sig in i staden och bort till ringmuren för att se vad som hände. Det hon såg genom gluggen skulle hon aldrig glömma. Det var krig. Soldater slogs och högg med svärd och dödade varandra. Det var blod överallt. Räv tog Skatte under manteln och lovade sig själv att aldrig kriga i hela sitt liv. Hon sprang med bultande hjärta nerför kullerstensgränderna, bort från de rasande striderna.
Det var tur att det var sommar så att Räv och Skatte slapp frysa ihjäl. Och tack vare sitt mästerliga samarbete kunde de äta sig mätta, nästan varje dag. Skatte var magiskt bra på att hitta allt som glimmar. Mynt till exempel, och halsband och andra smycken som var värda pengar. Och Räv var ju både snabb och listig, så tillsammans blev de skickliga överlevnadstjuvar.
En stjärnklar kväll när Räv och Skatte sökte efter en säker plats att sova på, blev de vittnen till något otroligt. Det var i närheten av Sankta Karins kloster. Räv stannade till när hon fick syn på ett mystiskt ljus. Det var en liten, fladdrande ljuslåga som irrade runt i gräset en bit ifrån dem.
– Ett irrbloss! utbrast Räv.
Hennes pappa hade berättat att irrbloss, det var döda själar. Snart dök en till ljuslåga upp, och en till. Tänk om de var offer från striderna utanför muren, tänkte Räv. De små irrblossen blev bara fler och fler och sökte sig till varandra. De dansade runt, runt och bildade en lysande ring i gräset, och plötsligt slog en ljuspelare upp mot himlen. Alltihop gick mycket fort. På några ögonblick var det över. Irrblossen och ljuset var borta och i deras ställe fanns en öppning i marken.
Räv smög fram för att titta närmare. Öppningen påminde om brunnen hemma på gården, fast den var större och saknade kar. Räv kikade försiktigt ner.
Hon hade aldrig sett något så sagolikt. Rymdens alla stjärnor speglades i det bottenlösa mörkret. Eller var det irrbloss?
– En brunn till evigheten! viskade hon till Skatte.
I nästa stund kastades något över dem och de föll bakåt i gräset.
– Aj! Släpp!
Räv protesterade högljutt och slet och drog i nätet de fångats i. Nätet var vävt av silkestunna rötter, men ändå omöjligt att riva sönder.
– Shhh! viskade en ljus röst. Vi vill er inget illa.
Räv stannade upp och genom det skira nätet såg hon två skepnader. De såg inte ut att vara mycket äldre än hon själv, men de var inte människor. Räv tänkte först att de var änglar, för kläderna de bar var alldeles vita, men när de böjde sig över henne såg hon deras långa och spetsiga öron.
– Snälla, säg inte till nån att vi är här, bad de.
Del 3
De talade med en främmande men vänlig melodi, och förklarade att de var alvbarn från Aralias rike, grönskans förtrollade land. Räv hade aldrig hört talas om det, men kände att de talade sanning.
– Vad gör ni här? frågade hon.
Alverna var syskon och hette Hedera och Helix. De berättade att brunnen hade öppnats mellan sagornas värld och människornas, och att de var här för att söka efter Aralias magiska sköld som stulits från deras rike.
– Det är en fredens sköld som håller krigen borta, förklarade Hedera. Den måste räddas. – Människorna har tagit den, sa Helix.
Han förklarade att Aralias sköld var så värdefull att den lätt väckte habegär hos alla som var ute efter makt och pengar. Räv ville genast hjälpa till. Hon sa att Skatte var skicklig på att hitta saker och att alverna skulle få sin fredssköld tillbaka.
– Det är bråttom, sa Helix. Trollen hittar också upp ur brunnen, och är här för att ta vår sköld.
Det fanns ingen tid att spilla. Skatte flög iväg över hustaken och sökte efter Aralias sköld överallt. Med sin magiska förmåga hittade han den ganska snart. Men de nya krigarmänniskorna som invaderat Visby var vakna länge den här natten och firade sina framgångar. De skålade och skrålade på stadens alla krogar och torg. Först i gryningen hade stan somnat och barnen vågade sig in i huset där Skatte hittat skölden. Räv tappade andan när hon såg den. Det var ett konstverk. Mängder av små, små stenar bildade en förtrollande mosaik.
Räv, Helix och Hedera lyckades med gemensam kraft få med sig skölden nedför trapporna och ut på gatan utan att någon vaknade!
– Vi klarade det! viskade Helix.
– Ja! Nu är det bara vägen till brunnen kvar, sa Hedera.
Fnissiga av upphetsning tog de tre vännerna ett nytt grepp om skölden och började sakta vingla fram på kullerstenarna.
Men i samma stund dök någon upp i gränden. En varelse betydligt större än en människa, som hade trasiga kläder, men i gatlyktans sken såg Räv hur det glimmade av guld och juveler runt dess hals. Händerna var kraftiga som dasslock och svansen avslöjade att det var ett troll. Trollet sniffade med sin stora knöliga näsa.
– Mmm, här doftar gott som guld …
I nästa ögonblick fick trollet syn på skölden och spärrade upp ögonen i förtjusning. – Vi … vi springer, stammade Räv.
Men det var lättare sagt än gjort. Aralias sköld var tung, och innan Räv och hennes vänner hunnit iväg hade Trollet ryckt tag i den. Alverna kämpade med att hålla emot och Räv tog i så knogarna vitnade. Trollet drämde sin träpåk i gatan så att marken vibrerade under deras fötter. När de ändå inte släppte slungade trollet påken igen, och nu dundrade den med full trollkraft rakt in i skölden. Barnen föll till marken och den vackra mosaiken sprack och gick i tusen bitar.
Fler troll dök genast upp i gränden och snodde girigt åt sig de glimrande skärvorna. Räv försökte hjälpa Helix och Hedera att rädda det som gick. Vad de inte märkte var att människorna i huset hade vaknat, och ut ur porten störtade nu en rödmosig gubbe med stort svärd i bältet. Han slet tag i Rävs krage.
– Din tjuvaktiga unge! skrek han.
Räv såg sig omkring. Som genom ett trollslag hade alla sagoväsen försvunnit. Men i nästa stund hörde hon en vissling och bakom ett gathörn stod Helix och Hedera som vinkade åt henne att komma. Skatte flaxade upp i ansiktet på gubben som tappade taget och Räv kastade sig iväg.
Hon sprang det fortaste hon kunde. Fötterna trummade mot marken. Hon följde efter alverna och hörde gubbens flåsande andetag bakom sig. Ända ner till ringmuren sprang de. – Här!
Helix och Hedera smet in i buskarna bakom St. Olofs kyrka och försvann. Men Räv hann inte undan. Den ursinniga gubben fick fatt i henne och den här gången släppte han inte taget. Skatte flaxade och skrek och Räv vred sig som en mask i hans grepp, men inget hjälpte. – Det blir galgberget för dig, grymtade han.
Räv visste vad galgberget var, det var där man hängde tjuvar och mördare. De tänkte döda henne!
– Pssst! Räv!
Hon tittade mot buskarna och fick syn på Helix.
–Vi kan rädda dig, viskade han. Du kan aldrig bli människa igen, men du kommer leva.
Räv kände hur det sved i nacken från gubbens hårda grepp. Hon förstod inte vad Helix menade, men det lät i alla fall bättre än galgberget. Så hon nickade och utan att tveka sa hon: – Ja, snälla rädda mig!
Då hände något magiskt. Räv hörde Helix och Hedera mumla och viska. Hon hann tänka att det lät vackert, som vind genom grönskande löv. Allt hon såg var stjärnor som virvlade omkring henne. Stjärnor gröna som smaragder.
Jag som berättar det här för dig minns varje ögonblick, och jag minns det för att det handlar om mig. Jag minns hur blodet i mina ådror blev till rötter och slingande stjälkar. Hur händerna och håret blev till grönskande blad. Jag minns varje sekund av den förvandlingen när alverna räddade mitt liv.
Jag är född till människa men nu är jag Rindi, murgrönan som klättar på stenarna. Mitt namn betyder murgröna på gutamål, men det kanske du redan känner till? Du kan se mig på murarna och husen, i trapporna och runt portalerna. Jag vakar över alla människobarn, och alla barn från sagornas rike, som drömmer om att fred är möjligt. Du är ett av alla dessa barn. Kan du hjälpa mig att hitta de försvunna skärvorna från Aralias sköld? De finns gömda här och var, stulna av troll och människor, av fattig och rik. Tänk om vi tillsammans lyckas laga den magiska skölden! Då kommer freden vinna över kriget och världen bli en bättre plats. I alla fall om man får tro Aralias alver.
Kom till St Olofs ruin så ska du få veta mer. Jag väntar på dig här. / Rindi
